Månadens bloggare

November månads bloggare är Bo Bävertoft

Läs tidigare månaders blogg här.

Söndag den 30 november 2008: Första advent

Häromdagen lyssnade jag till representanter för Korsnäsbygdens historiska forskargrupp som berättade om hur det var och såg ut i Korsnäs-Hosjö förr i tiden. Med ”förr i tiden" menas då andra hälften av 1800-talet och första hälften av 1900-talet, dvs den stora sågverksepokens tid. Det var ett imponerande arbete som forskargruppen har utfört och en väldig samling dokument som de har samlat på sig.

Jag tror att det var sju sågverk som fanns där (om man tänjer lite på begreppet Korsnäs och Hosjö). Man frågar sig naturligtvis hur det kom sig att så många sågverk samlades så nära varandra vid Runn  och Hosjön. Någon bredvid mig försökte att förklara fenomenet med ”industrialismen”. Det är naturligtvis sant att en efterfrågan på sågade trävaror är en förutsättning för att kunna driva en såg. Men varfär lokaliserades så många sågar just hit?

Svaret är kort: Ångmaskinen och järnvägen.

För att såga timmer behövs kraft. Kraft kunde man få vid en strömmande älv. Men före elektricitetens tillkomst var det svårt att förflytta kraften längre sträckor varför sågar fick läggas intill den plats där kraften alstrades. Att därifrån sedan frakta de sågade trävarorna var inte alltid lätt med tanke på vägarnas tillstånd eller obefintlighet.

Med ångmaskinen kom möjligheten att förlägga sågen var man ville. I Norrland blev det oftast vid älvarnas mynningar, till exempel Sundsvall-Timrå-trakten. Där mynnade såväl Indalsälven som Ljungan på vilka timret flottades från inlandet. Från kusten kunde de sågade trävarorna sedan skeppas med båt till exportmarknaderna.

Nedre delen av Dalälven var bekymmersam med många fall som försvårade flottningen. Genom tillkomsten av järnvägen mellan Gävle och Falun skapades förutsättningar för att i inlandet såga det timmer som flottades såväl nerför Dalälven som Svärdsjövattendraget. Samtidigt var sågarnas tillkomst och det därvid alstrade transportbehovet av sågade trävaror en förutsättning för att bygga järnväg till Falun, dvs utan sågar skulle det inte funnits ekonomi för en järnväg (så tidigt som den kom). Utan sågar hade kanske järnvägen bara gått mellan Hofors och Gävle, dvs det som behövdes för järnbruken i Gästrikland.

Om man vill kan man ju säga att det var ångmaskinen som var förutsättningen för alltihop. För det lok som på järnvägen drog vagnarna med trävaror var ju just en ångmaskin, placerad på hjul.

Det var ett stort samhälle som växte upp runt sågarna. I Nordisk Familjebok 1884 kan man läsa följande: http://runeberg.org/nfah/0705.html

Lördag den 29 november 2008: Nordanstig - ditt eget Tusculum
”På spåret” är ett trevligt fredagskvällsprogram på TV, tycker jag. Om man själv kan något som de i burarna inte kan blir man stolt, kan man inte räcker det med att sitta och småmysa medan man tittar.

I gårdagens program var ett av resmålen Fjällbacka varvid vi fick lyssna till Evert Taubes vackra visa ”Inbjudan till Bohuslän”. Här är texten, här kan du lyssna. Tredje versen:

Kom ut och lufta vinterdävna tankar,
på stigar vindlande i berg och myr,
där vinden sveper in från Doggers Bankar
med doft av tång och salt och äventyr.
Och kom till Långevik, till sjökaptenen,
herr Johansson, som mätt på havets skum,
nu vårdar äppelträden och syrenen,
och örtagården kring sitt Tusculum.

Tusculum har jag bara stött på vid ett annat tillfälle i livet. Nämligen i Gnarp.

Under många år reste jag regelbundet mellan Falun och Härnösand där Vägverket Region Mitt har sitt regionkontor. Det är en sträcka på cirka 33 mil vilket innebär att det är bra, såväl för trafiksäkerheten som för benens välbefinnande, om man stannar och tar en paus minst en gång under resan. Ibland blev det på en rastplats i Gnarp i norra Hälsingland. Då noterade jag att Nordanstigs kommun där hade en större ”reklamskylt” som talade om vad det fanns för sevärdheter och andra besöksmål inom kommunen, precis som de flesta kommuner brukar ha på rastplatserna.

Överst på den här reklamskylten fanns det en ”slogan”. Där stod det ”Nordanstig – ditt eget Tusculum”.

Jag hade ingen aning om vad som menades med Tusculum. Fast jag antog att det var latin. I gymnasiet läste jag inte latin och speciellt klassiskt bildad är jag inte heller. Inte mer än andra, vars kunskaper ungefär inskränker sig till att Julius Ceasar påstås ha yttrat Alea iacta est, dvs Tärningen är kastad, när han trotsade den romerska senaten, vände sina trupper mot Rom och gick över floden Rubicon och därmed startade ett inbördeskrig. (Fast i studiecirkeln i historia, som jag berättade om häromdagen, där finns det folk som kan mycket!).

Så jag var tvungen att slå upp Tusculum i Nationalencyklopedien. Då fick jag lära mig att Tusculum var en antik stad i Italien men innebörden numera var ungefär ”lantligt viloställe dit man kan dra sig tillbaks”. Och det kanske var en passande benämning.

Här finns Wikipedias förklaring till ordet.

Jag började fråga mina bekanta och arbetskamrater om de visste vad som menades, ingen visste. De flesta av dem var ju ingenjörer så det var kanske inte så konstigt. Så jag gav min kollega i Gävle Lars ”Laxxe” Berglund i uppgift att undersöka varför man i Nordanstig använde denna beskrivning av sin hembygd. Han rapporterade då att det var kommunalrådet (eller var det kommunchefen? Jag kommer inte riktigt ihåg) i kommunen som var synnerligen latinkunnig och älskare av det latinska språket. (Jag vet inte hur en sådan person benämns, en som älskar det engelska språket och engelska seder kallas ju anglofil. Men motsvarande för latin vet jag inte). Kommunalrådet/kommunchefen trodde antagligen att jag och alla andra som reste genom kommunen precis som han och Evert Taube också var latinkunniga och visste betydelsen av Tusculum och att detta därför skulle ge resenärerna en positiv bild av hans kommun. Eller var det bara folk som var klassiskt skolade som han ville locka till kommunen?

De visste nog inte. Men nu vet du det.

Fast numera tror jag att skylten är borttagen.

Fredag den 28 november 2008: Nyföretagsamhet
Nyhetsrapporteringen präglas av återkommande rapporter om permitteringsvarsel baserade på lågkonjunkturen. Nu känns det verkligen att vi behöver nya företag inom nya branscher som kan växa stora. Det gäller att stimulera företagsamt folk att våga satsa på något nytt. Fast egentligen kanske satsningen skulle ha skett tidigare när det var högkonjunktur. Men bättre sent än aldrig.

Jag kanske borde föregå med gott exempel och starta ett företag. Men har jag inte varit egen företagare under de första 67 åren av mitt liv så känns det kanske lite våghalsigt att starta nu. Tyvärr kanske alltför många resonerar som jag.

Sedan gäller det att det är rätt sorts företagande också. Något som kan växa och med produkter eller tjänster som går att sälja till utlandet. Ytterligare en frisersalong bättrar ju inte på Sveriges finanser. Absolut inget ont om frisörer, sådana behöver vi, min egen frisör är såväl duktig som trevlig, men Sverige blir ju inte rikare av att vi sprider ut hårklippningen på fler frisörer.

Frågan är bara vad som är den rätta framtidsbranschen för ett nystartat företag. Det ska ju vara något där efterfrågan kan förväntas växa. Men det ska också vara något som passar för oss i Sverige och i Dalarna, något där vi har goda förutsättningar att lyckas.

Under 1980-talet arbetade jag ett år i Västerbotten med vägplanering där. Vid ett tillfälle diskuterades det att börja exportera vatten på burk till Arabien från Kittelfjäll (tror jag att det var, eller kanske det var Dikanäs?) långt uppe i fjällvärlden. Det vattnet var tydligen särskilt gott. Och att ha gott vatten borde ju vara en förutsättning om man ska sälja det. Fast ibland har jag undrat om det, när det gäller att sälja vatten, inte är viktigare med en bra reklamavdelning än med bra vatten.

Men åter till Kittelfjäll/Dikanäs. Med tanke på vägarnas dåliga tillstånd och bärighet, särskilt under tjällossningsperioden, samt hur tungt vatten är och hur lågt värde per ton det har så blev jag både förvånad och skeptisk till affärsidén. Transporterna skulle bli besvärliga och kostsamma. Möjligen kunde jag tänka mig att man slängde burkarna i älven och lät dem flottas ner till kusten för att där plockas upp igen, så som man gjorde med timret fram till för femtio år sedan. Men det var nog inte meningen.

Själv funderade jag på vad det skulle kunna finnas för alternativ sysselsättningsskapande verksamhet som mer passade för en ort i fjällvärlden med dåliga kommunikationer. Jag insåg att det borde vara något som var lätt att frakta men som fordrar mycken bearbetning per kilo. Det blev diamantsliperi. Såväl råvaran som de färdiga produkterna är ju mycket enkelt och billigt att frakta. Jag var beredd att åta mig transporterna, en månads produktion kunde nog rymmas i en platspåse. Fast jag skulle nog vilja ha ordentlig livvaktsbevakning med mig på resan.

Det blev inget av varken vattnet eller diamantslipningen.

Egentligen vet jag inte om det är riktigt att kalla det för en studiecirkel. I en sådan ska, om jag har fattat det rätt, deltagarna själva leta fram erfoderligt material och cirkelledaren mest hålla ihop arbetet, inte vara lärare. I vår cirkel är det läraren Jan Axelsson som står för kunskapsförmedlingen (och det gör han på ett föredömligt intresseväckande och stimulerande sätt), vi deltagare kommer huvudsakligen med diverse frågor. Frågor som han nästan alltid kan ge vettiga svar på – ”nästan” eftersom det ju finns ett gammalt talesätt att ”en dåre kan fråga mer än vad tio visa män kan svara på”.

När jag själv har haft frågor så har de ofta hållit sig kring konkreta förhållanden i forn tid, ofta har det handlat om dåtidens kommunikationsmöjligheter, dvs förflyttning av gods och människor. Vi vet att människor och gods tidigt har förflyttats långa sträckor. Bland annat kan vi tänka på vikingarna som för tusen år sedan reste till Konstantinopel vilket har efterlämnat skattfynd av arabiska mynt lite här och där i Sverige.

Mynt är ju inte så svåra att frakta. De är värdefulla och tar liten plats. Det finns mer skrymmande gods som under långliga tider har transporterats. Det viktigaste är nog salt. När vi nutidsmänniskor använder salt i samband med mat så är det (med vissa undantag) enbart som smakförhöjande medel i matlagningen. Men väldigt länge, innan man kom på andra konserveringsmedel, var saltet det huvudsakliga sättet att kunna bevara mat som kött och fisk. Man saltade helt enkelt ner det i en tunna. Och för att kunna salta ner en gris så att den håller sig behövs det väldigt mycket mer salt än att höja smaken på ett frukostägg.

Salt var alltså ett viktigt och värdefullt ämne och fraktades mycket tidigt i historien långa vägar och i stor mängd. Det salt som våra förfäder använde här i Sverige kom sannolikt huvudsakligen från Mellaneuropa. Vägar som var framkomliga för vagnar av något slag var säkert inte att räkna med. Norra Europa har ju gott om seglingsbara floder så det var rimligen huvudsakligen på båt och hästrygg som transporterna skedde.

Men nog måste det väl ha varit ett äventyrligt företag att frakta salt, denna dyrbara vara, långa sträckor. Ett ösregn när saltet låg i en säck på hästryggen, eller kanske ännu värre överbrytande sjöar när saltet var lastat på däck på de små fartyg som fanns för tusen år sedan och tidigare, kunde ju få ödesdigra konsekvenser. Nog borde risken vara överhängande att det salt förpackat i säck, som man lastade på hästen eller båten, under färden hade förvandlats till saltlake som hade runnit ur säcken när man kom fram till mottagaren? Man förstår att det salt som verkligen kom fram blev dyrt.

• Semlor äter man under fastan även om vi numera inte på något sätt fastar under denna period före påsk – och dessutom inte längre har någon uppfattning om varför man åt semlor just då. (På Wikipedia kan du läsa mer om semlor!).
• Färskpotatis äter man tidigast på midsommarafton.
• Kräftor och surströmming äter man i augusti (om man tycker att det är gott naturligtvis. Själv äter jag nog surströmming mindre för smakens skull än för att det är en ”kul grej”).
• Julgranen tar man in och klär tidigast dagen före julafton och har den kvar minst till och med tjugondedag Knut (fast där har jag för kärlekens skull fått jämka en hel del, Margaretha vill gärna ta in den tidigare och redan på Nyårsdagen börjar hon sedan prata om att slänga ut den och övriga julsaker).
• Detsamma borde egentligen gälla om man med lampor klär en gran som man har utomhus i trädgården. Fast där har de kommunala granarna och ljusslingorna över centrala gator inneburit att starten har tidigarelagts till att även omfatta advent. Mer om det längre ner.
• Adventsstakar har man tända under advent. Fast de elektriska ljusstakar som vi numera sätter upp i fönstren är väl, vid närmare eftertanke, egentligen inte adventsstakar, en sådan ska ju ha fyra ljus, ett att tända för varje söndag i advent. De elektriska stakar som vi sätter upp har ju sju ljus.
• Julsånger sjunger respektive spelar man till jul. Men jag inser att det inte har någon som helst betydelse vad jag eller någon annan konservativ tycker, Mammon tycker annorlunda och då får vi acceptera att lyssna till julsånger i varuhusens högtalare redan i mitten av november.

Men det var det här med ljusslingor. Och ”adventsstakar”. När vi nu råkar bo i ett land som i ett antal månader är såväl kylslaget som mer eller mindre mörklagt, då behöver vi verkligen allt ljus som kan uppbringas. Ljusslingorna utomhus och ljusstakarna i fönstren ger kanske mätbart inte så mycket ljus – men i mitt hjärta och sinne ger de väldigt mycket ljus. På något sätt får de mig att inse att det ändå så småningom kommer att komma en period då vi får ”riktigt” ljus levererat direkt från solen.

Därför accepterar jag (med glädje) att båda företeelserna får sitta kvar långt efter nyår, till någon gång i februari då det börjat kännas lite ljusare ”på riktigt”. Men jag tycker nog att vi borde vänta med att tända dem till första advent.

Det är där som jag har tjuvstartat. Idag satte jag upp en ljusslinga med 16 lampor i det enris som vi tidigare har monterat på balkongräcket. Så nu lyser det, till glädje förr oss och förhoppningsvis även för dem som promenerar förbi på andra sidan av ån.

Texten handlar ju om att man inte vet vad som kommer att hända i livet. Det som sker, det sker. Och det stämmer ju verkligen. För många är det nog som för mig att som ung visste jag inte vad jag ville arbeta med som vuxen. Själv var jag synnerligen vilsen när jag gått ut gymnasiet. Då kände jag det som en hjälp att jag omedelbart skulle in i ”lumpen”, för därigenom fick jag ju ett helt år på mig att fundera. Och efter det året skulle jag veta bättre. Trodde jag.

Fast så är det ju inte. Man vet inte bättre bara för att tiden går. Man måste tänka till också. Kanske var det då som jag omedvetet kom fram till det som jag senare har använt mer eller mindre som en slogan: Beslut blir inte lättare att fatta bara för att man väntar en vecka. Därför kan man lika gärna besluta med en gång. (Det innebär inte att man skall strunta i att ha ett bra beslutsunderlag!).

Bland de yrken som jag funderade på var att ägna mig åt reklam. Som tur var gjorde jag inte det. Jag skulle nog inte passat till det. När man ser alla reklamfilmer etc på TV som kan vara utformade hur som helst inser jag att man måste ha väldig fantasi för att ha framgång i det yrket. Det är inte säkert att jag har tillräckligt med fantasi.

För en reklamfilm kan ju verkligen handla om vad som helst. Ofta funderar man på vad det hela ska sluta med för produkt. De som jag gillar bäst (dvs kanske snarare ”de som jag har lättast att stå ut med”) är de som bygger på humor. Och jag är förvånad över att det ofta är svenska produkter som det då handlar om – och som rimligen därmed har använt sig av svenska reklammakare. Det måste vara roligt att göra en rolig reklamfilm.

Däremot måste det vara ”döden direkt” att bli tvingad att göra reklam för hårschampo och antirynk-cremer. Som är så totalt fantasilösa, larviga och fåniga. Det skulle vara intressant att höra hur man inom branschen värderar olika arbetsuppgifter. Är det så att reklam för hårschampo och antirynk-cremer ligger allra längst ner på ”status-skalan” för reklamfolk? I så fall har jag full förståelse för deras värderingar.

Tänk att ligga på sitt yttersta och tänka tillbaks på vad man har gjort med sitt liv. Och konstatera att det blev reklam för hårschampo. Då frågar man sig nog: ”Var detta meningen med livet?”. Fast det är säkert bra betalt, det kan ju kompensera mycket...

Därför tycker jag att det är så roligt att det finns reklamfilmer som är underhållande. Leve den svenska reklambranschen.

Söndag den 23 november 2008: Barn och brottare
Under helgen har vi haft besök av två barnbarn, Sixten 1 och Teodor 3 år gammal. Det är jätteroligt. Men man blir ju trött bara av titta på dem. De sitter aldrig stilla utan är hela tiden i rörelse. Upp och ner, fram och tillbaks. Jag hörde en historia om en brottningstränare. Han filmade sina småttingar under två timmar. Sedan lät han sina brottare göra samma sak som barnen hade gjort under dessa två timmar. Brottarna blev alldeles slut av trötthet!

Lördag den 22 november 2008: 42 rösters övervikt
Mina gamla arbetskamrater på Vägverket brukade ibland sucka över journalister och deras rapportering i massmedia. När de läste en artikel där de själva var insatta i förhållandena tyckte de att journalisten hade missuppfattat det mesta. Och gjorde en kommentar i stil med ”Jag brukar ju tro på att det som skrivs/sägs i massmedia är sant. Men om det ofta är fel i de frågor som jag är insatt i – varför skulle det då vara rätt i de frågor där jag inte är insatt?”

Då brukade jag försvara journalisterna med en fråga ”Hur skulle resultatet bli om du själv med knappa tidsresurser skulle intervjua någon och därefter skriva en artikel om något som du från början inte visste något om? Tror du inte att det skulle kunna bli lite fel då också? Journalister är människor de med.”

Jag tänkte på det idag när jag lyssnade på nyheterna.  

Under dagen har man i återkommande nyhetssändningar från SVT och SR kunnat höra om valet av ny ledare för det franska socialistpartiet. I varje sändning påtalade man att valet skedde med en knapp majoritet, endast 42 rösters övervikt. Varvid antagligen många lyssnare gjorde samma reflektion som jag: Jaha, 42 röster övervikt av hur många då? Hur många var det som röstade?

Svaret på den frågan hänger väl ihop med hur valet går till. Hur går det till när partiledare väljs för svenska riksdagspartier? Hur valdes Mona Sahlin? För att få svaret gick jag in på partiets websida och konstaterade att hon valdes på extrakongressen den 17 mars 2007. Dvs det var som jag trodde, hon valdes inte i en landsomfattande omröstning bland medlemmarna utan av ombud utsedda av partidistrikten. Jag vet inte hur många ombud som utses till kongressen men gissar att det kan vara någonstans mellan 300 och 1000 personer – de ska ju få plats i ett Folkets Hus eller annan konferensanläggning.

(Nu konstaterar jag att jag inte heller vet hur dessa ombud utses och hur de röstar. Det finns ju flera alternativ:

• Varje ombud utses efter egen ”duglighet” och röstar efter eget förstånd
• Alla ombud från ett distrikt röstar på den kandidat som i partidistriktet (eller av dess styrelse?) fått flest röster (dvs på samma sätt som i de flesta amerikanska stater när det gäller presidentvalet).
• Ombud utses i proportion till antalet röster de olika kandidaterna har fått i partidistriktet.

Jag antar/gissar att det är det första alternativet som gäller).

Kanske gör det franska socialistpartiet likadant. Alternativet är att alla medlemmar röstar. Sannolikt finns det miljoner medlemmar. Även om inte alla medlemmar bryr sig om att rösta borde det ju i varje fall vara många tiotusentals eller hundratusentals röstande.

När man säger att det var ”bara 42 rösters övervikt” har det ju en viss betydelse om det var 300 eller 300.000 som röstade.  Var det 300 så tycker jag att 42 var en klar majoritet. Var det 1000 så innebar det att röstsiffrorna var 479 mot 521, en liten övervikt men inte sensationellt liten. Men var det 100.000 som röstade så var 42  röster en mikroskopiskt liten övervikt.

Det intressanta är att inte under någon av nyhetssändningarna kommenterade man hur många det var som röstade, så att lyssnarna kunde förstå hur liten övervikten verkligen var. Bara att det var 42 rösters övervikt. Var det ingen journalist som insåg att uppgiften var väsentlig? Om man inte nämnde hur många som röstar var det ju helt ointressant att nämna att det var 42 mer för den ena kandidaten.

Nu har jag på SVT websida hittat uppgiften, den ena kandidaten fick 50,02 och den andre 49,98% av rösterna. En baklängesräkning talar om att det alltså var 100.000 som röstade. Det var alltså en synnerligen liten övervikt – kunde man inte klargjort detta för oss som lyssnade på nyhetssändningarna?

När jag fortfarande arbetade brukade jag ”lägga beslag på” en kafferast för att få mina dåvarande arbetskamrater att komma med idéer om lämpliga födelsedagspresenter. Så till slut brukade det ordna sig.

Och när barnen var små var det naturligtvis lättare. De hade ju alltid önskemål som de inte hemlighöll och som man kunde välja mellan. Vi brukade göra så att Susanna markerade i katalogen från Lek & Hobby med ett kryss och Martin med en ring (eller var det tvärtom?). Eftersom det blev många ringar och kryss så kunde de ändå inte veta vad de skulle få. Och när man väl kom till butiken gick det dessutom ganska bra att själv hitta på egna förslag.

En jul för femton år sedan ungefär köpte jag till en kusindotter, som var fem år, en riddarutrusning (harnesk, hjälm och svärd) i plast samt en kulsprutepistol som såväl blixtrade och knattrade när man sköt med den. Valet av present berodde inte på att jag vill förhärliga krig och strid (det vill jag ju inte) utan var mitt bidrag i kampen för jämställdhet mellan könen. Om man köper sådana leksaker till pojkarna, varför ska flickorna då bara få tråkiga dockor? Alldeles uppenbart var mina presenter det som uppskattades allra mest av henne. Fast inte av föräldrarna som nog tyckte att dockor är mycket tystare än kulsprutepistoler.

Nu är våra egna barn vuxna varför vi i flera år har försökt att komma överens med dem att inte längre ge julklappar till varandra, bara till barnbarnen. Fast vi har inte lyckats så bra. Svaret har blivit ”Jaha, kommer ni och säger det nu när vi redan har köpt present…”. Så vi får väl vara ute i bättre tid i år.

Men att köpa till barnbarnen är roligt.

Skicka aldrig sådana brev vidare! Släng brevet i papperskorgen.

Först la vi ner en väldig massa skattebetalarmiljoner för att rusta upp järnvägen med i första hand motivet att minska miljöutsläppen genom att lastbilstransporter kunde föras över till järnväg. (Ja, ”på köpet” minskade vi rimligen även olycksrisken på rv 80 genom att antalet lastbilar på vägen minskade, fast det var nog marginellt och inte särskilt kostnadseffektivt med tanke på den stora kostnaden. Det har jag inte räknat på).  Nu ska transporterna föras över från järnväg til lastbil – med precis samma motiv!

Jag har inte satt mig in i förhållandena mer än genom att läsa vad som stod att läsa i meddelandet och i tidningen. Då uppfattade jag det som att med den nye ägaren är det nya transportsträckor som det handlar om. Uttransporterna med mål utanför Norden gick ju på Stora-Enso-tiden med tåg till Göteborgs hamn, ny går de tydligen till Gävle hamn. Och intransporterna har tydligen också ändrats.

Så det är väl möjligt att det är rätt som de säger, dvs att miljöutsläppen minskar genom åtgärden. Men jag har synnerligen stor förståelse för dem som är skeptiska och menar att det alltid går att bevisa det som man vill bevisa.

Oavsett vilket, dvs om miljöutsläppen minskar eller inte genom den nu offentliggjorda omläggningen, så känns det som att alla våra skattebetalmiljoner har slängts i Grycken. Det bekräftar att det alltid är osäkert att med statliga pengar finansiera infrastruktur för enskilda företag.

På 1980-talet publicerade Vägverket en tjock utredning med namnet Robusta vägar. Det var den som så småningom ledde till att riksdagen beslutade att peka ut ett nät av nationella stamvägar, dvs vägar som är av särskilt stor vikt för att förbinda landets olika delar med varandra och med utlandet. (I Dalarna ingår i detta nät rv 50 söderifrån och upp till Borlänge, rv 70 söderifrån och upp till Mora samt hela rv 45). Först förstod jag inte vad som menades med ordet ”robusta” i detta sammanhang. Eftersom en definition på ordet kan vara ”stadig, stabil, som tål mycket utan att ta skada eller gå sönder; oöm” trodde jag att det handlade om vägar som hade hög bärighet, dvs som klarade av tunga transporter. Men det var inte så som det menades utan vägar som är viktiga idag och som kommer att vara viktiga oavsett hur framtiden kommer att se ut, oavsett om det blir hög- eller lågkunjunktur, oavsett om befolkning och näringsliv kommer att öka eller minska i olika delar av landet. Med den meningen kan man ju inte påstå att Grycksbojärnvägen var robust. Vilket visar sig nu.

Men satsningen var ju ändå en god tanke. Även om den just nu verkar ha blivit så misslyckad.

Frågan är vad man nu gör med järnvägen. Museijärnväg, sa någon. Fast det finns ju redan så många sådana. Närmast Jädraås-Tallheds Järnväg  som är det som återstår av DONJ, Dala-Ockelbo-Norrsundets Järnväg, även kallad Kråkbanan. Åk dit nästa sommar och gör en kort resa med den, jag lovar att det är en upplevelse. Man förstår att det verkligen var möjligt för indianerna i västernfilmerna att rida parallellt med tåget och skjuta sin pilar, fortare gick inte tåget!

De i Grycksbo som i så många år kämpat för att få en gång- och cykelväg mellan Bergsgården och Grycksbo kanske återigen ser en möjlighet att använda banvallen för detta ändamål, det var ju ”nästan” så att det skulle blivit av innan järnvägsupprustningen aktualiserades.

Men nog skulle det kännas konstigt att lägga ner pengar på att riva bort rälsen igen. För om ytterligare ett antal år kanske det kommer ett krav på att återigen kunna trafikera banan med gods till och från pappersbruket. Tanken är väl inte omöjlig. Förhållanden som företagsägare och transportsträckor förändras.

Kanske lösningen blir att låta rälsen ligga kvar, lägga en fiberduk över spåren och ovanpå den göra en cykelväg. Så kan man "riva bort " cykelvägen om man i en framtid skulle finna att det finns behov av att köra tåg.

Nu är det drygt två år sedan jag gick i pension. Ett nätverk som kan vara åtminstone trevligt att bibehålla är med de gamla arbetskamraterna. Därför tar jag mig ibland friheten att gå upp och fika med dem och höra lite skvaller om omorganisationer och tillståndet på länets vägar.

Som regel ser jag då till att alltid komma under kafferasten på eftermiddagen. För jag kommer ihåg hur det var när jag själv jobbade och det kom upp pensionärer och hälsade på. Vi tyckte ju att det var väldigt trevligt – men man var ju just sysselsatt med något väldigt angeläget som behövde bli klart. Och så fick man dåligt samvete. Antingen för att man inte tog sig tid och pratade med besökaren – eller också att man använde betalt arbetstid för att sitta och prata med gamla bekanta. Därför går jag upp på deras kafferast när jag går och hälsar på.

Men det är ju inte bara jag som har gått i pension. Vägverket expanderade väldigt på 1960-talet i samband med förbättrandet av vägnätet efter andra världskriget. Det anställdes måna unga personer, fyrtiotalister, och en hel av dem har stannat kvar i verket och nu gått i pension. Därför har vi bildat en ”veteranklubb” för de som har arbetat på Vägverket Region Mitts lokalkontor i Falun, en klubb som träffas några gånger om året. Idag hade vi en sådan träff, kombinerad med ett studeibesök vid det pågående vägbygget i Insjön. I maj 2009 beräknas det vara klart att öppna för trafik helt och hållet (delvis får vi redan nu köra på de nya vägarna). Vi konstaterade att de första planerna på dagens ombyggnad togs redan på 1960-talet. Det gäller att vara tålmodig när det handlar om samhällsbyggnad!

När jag gick hem i novemberdiset efter att ha deltagit i en studiecirkel på förmiddagen kunde jag ändå inte låta bli att längta till solbelysta stränder. Och kom att tänka på Terje Dahl. Han är norrman och har varit ledare för norska bordtennislandslaget (jo, det finns faktiskt borstennisspelare i Norge, även om man inte hör av dem så mycket – det är väl skönt att det åtminstone finns en sport där Sverige fortfarande är bättre än norrbaggarna!).

1983 köpte han en segelbåt, en Maxi 68 som han döpte till Coco Loco. Det är en likadan båt som jag har haft för att segla på Runn. Den är 6,8 m lång och, enligt mitt tycke, alldeles utmärkt att göra dagsutflykter med på Runn, det går även att övernatta några personer, det finns faktiskt fyra kojer.

Men Terje Dhl köpte naturligtvis inte en Maxi 68 för att segla på Runn, inte heller för att segla längst den norska kusten. Nej han skulle segla jorden runt. Enligt honom själv var det den minsta båt som hade gett sig ut på en jordentruntsegling. Om det är sant vet jag inte. Det gör kanske detsamma. Dessutom kom han inte runt jorden, i varje fall inte med den båten.

Via Kanarieöarna och Panamakanalen kom han till Stilla Havet där han seglade runt i drygt fyra år bland olika ögrupper. Sedan blev båten förstörd, inte för att den gick på grund vid något rev utanför en atoll utan mycket mer prosaiskt för att den blev påkörd när den låg vid en brygga på Salomonöarna.

Så det blev ingen jordenruntsegling med Coco Loco. Om jag fattade honom rätt hade det kanske inte blivit det även om båten hade varit oskadd, det verkar som att han hellre ville fortsätta att segla runt i Stilla Havet och lära känna nya kulturer än att segla hem på Atlanten till det kalla Norge.

”I stället” träffade han en hövdingadotter Emma Toematagi i landet Tuvalu, gifte sig med henne och bosatte sig på en i övrigt obebodd korallö Motula i atollen Nukulaelae.

Efter flera tropiska stormar har de numera  återvänt till Norge och han driver en kampanj för att världens makthavare skall inte bara prata om utan verkligen göra något åt klimatfrågorna. För oss i Sverige är klimatfrågorna ett bekymmer, vi ser Al Gores film på TV hur ismassor lossnar från isbergen och rasar ner i havet och blir bekymrade. Men det är fortfarande på ett teoretiskt plan. För invånarna i Tuvalu är det realitet, de flesta öarna är inte högre än två meter över havet vilket innebär att landet riskerar att helt försvinna under vågorna.

Jag skulle gärna resa dit och besöka öarna. Fast jag inser att om jag gör det så bidrar jag genom flygresan till ännu mer utsläpp av växthusgaser som i sin tur bidrar till att öarna försvinner. Ett dilemma.

Vill du läsa mer om Terje och Tuvalu, gå till hans egen websida Sydhav där han även har en avdelning om sig själv, sitt liv och sin segling.

Måndag den 17 november 2008: Analog respektive digital TV

Inför övergången, när en del ”gnällde” över att bli tvungna att skaffa en digitalbox. fick vi höra närmast lyriska beskrivningar över hur mycket bättre allt skulle bli med den nya tekniken, vi skulle få en bild som var så skarp att vi aldrig hade upplevt något liknande.

Själv hade jag aldrig upplevt att det hade varit något fel på bildens skärpa, i varje fall inte sedan de inledande sändningarna på 50-60-70-talet. Så för den delen kände jag inget behov av att byta teknik. Men det handlade ju inte om vad jag kände eller tyckte, något alternativ hade jag inte, det var andra som bestämde.

Dessutom var kanske det avgörande motivet för teknikbytet inte att vi tittare skulle få bättre bild utan att fler kanaler skulle få plats inom tillgängligt utrymme. Och då fick ju vi tittare acceptera den nya tekniken.

Men inte blev det så som man hade utlovat, dvs bättre bild. Ja, om bilden ”normalt” har blivit bättre vet jag inte, dvs jag har inte kunnat notera någon skillnad. Däremot har jag väldigt tydligt och ofta kunnat/tvingats konstatera att överföringen har blivit väldigt mycket sämre. Helt plötsligt ”stannar” bild och tal mitt i en sändning under ett antal sekunder och man får gissa vad det var som Karin Bökman sa i slutet av sin mening. Det känns som att gå tillbaks i kvalitet ungefär femtio år i tiden, dvs till de första sändningarna under slutet av femtiotalet.

Så här skriver Teracom fortfarande på sin websida:
"Fördelarna med digitala tv-sändningar jämfört med analoga sändningar är många. Som tittare får du bättre bildkvalitet och ljud, möjlighet till interaktivitet, programguide, utvecklad text-tv och tillgång till nya datatjänster. Eftersom etern utnyttjas mer effektivt, finns plats för nya kanaler och tv-tjänster."

Då har de inte varit hemma hos mig och tittat. På svenska Wikipedia, som man normalt inte skall förutsätta säger hela sanningen, kan man dock läsa följande, som jag anser mer speglar verkligheten:

"De viktigaste egenskaperna med digital-TV är att den digitala signalen kan, utan några större förluster, komprimeras kraftigt så att det för TV-sändningar avsatta frekvensområdet kan innehålla fler kanaler. Dessutom är digitala sändningar mindre känsliga för störningar eftersom systemet har inbyggd felkorrigering.

I vissa situationer, till exempel om det är väldigt mycket rörelse i bilden, kan de digitala sändningarnas kvalitet bli betydligt sämre än de analoga sändningarnas kvalitet. Komprimeringstekniken bygger på att inte hela bilden behöver skickas för varje uppdatering, utan att enbart information om vad som har ändrats sedan den senaste bilden skickas. Om allt för mycket har ändrats måste hela bilden skickas för varje uppdatering. För att kunna hålla den begränsade storleken per sekund måste varje bild, en i ett sådant läge, komprimeras mycket hårt vilket ger dålig kvalitet.

"Grynig" bild som man kan drabbas av vid analoga sändningar förekommer inte om bilden överförs digitalt, vilket gör att digitala sändningar ger betydande kvalitetsvinster jämfört med analoga sändningar om mottagningsförhållandena är något dåliga.

Vid mycket dåliga mottagningsförhållanden kan de digitala sändningarnas kvalitet tvärt om bli sämre än analogas, eftersom både bild och ljud kan bli "ryckiga" eller t.o.m. försvinna helt periodvis. En analog sändning hade istället gett en mycket grynig bild och brusigt ljud."

Ja, det är så precis så, som svenska Wikipedia beskriver det, som det är. Det där med att alternativet vid analog överföring skulle vara grynig bild och brusigt ljud, det har jag inte upplevt sedan 1970-talet!

Eller är det jag som har en alltför gammal TV-apparat? I så fall är det ett konstigt sammanträffande att den blev "för gammal" precis samtidigt som digital-TV infördes!

Obamavalpen

Söndag den 16 november 2008: Barack och George

Inte verkar det ha varit lättare för våra barn när det skulle döpa våra barnbarn heller.

Men av alla namn som var aktuella var det inget förslag som innebar att sonen skulle heta som sin far eller dottern som sin mor. Jag menar nu tilltalsnamn, att andra- eller tredjenamnet hämtas från någon av föräldrarna eller från en närstående släkting är ju väldigt vanligt.

Därför är det väl lite remarkabelt att två amerikanska presidenter som efterträder varandra båda har samma tilltalsnamn som sin far. Dvs nuvarande presidenten George W Bush har tilltalsanmnet George precis som sin far, den förre presidenten George Bush, blivande presidenten Barack Obama heter likadant som sin far Barack Obama.

Hur resonerade föräldrarna när de döpte sina söner? Inte tänkte väl Barbara Bush, hustru till George Bush, att hon skulle kalla sin son George W för att skilja honom från sin make? ”Kom in och ät, George W!”?

Ibland hör man ju talas om två generationer män som heter likadant och som särskiljs genom att lägga till ”Sr” resp ”Jr” (och i tredje generationen ”III”). Fast det brukar nog oftatst vara i amerikanska filmer där personerna avses tillhöra finanseliten. Men i sådana fall – när börjar de lägga till ”Sr” efter namnet? Inte kan det väl vara när sonen föds? Eller när han har fyllt tjugo ungefär? Eller när han har gjort karriär och blivit känd? Man måste nog ha ganska stort självförtroende redan i de unga åren då sonen föds för att kunna resonera som att ”jag lägger till ”Sr” efter mitt namn så småningom”. Jag tror dessutom inte att någon på Kvarnsvedens Pappersbruk eller liknande ställen kallar sig ”Anders Persson Senior”.

Eller är det så att personerna själva inte kallar sig ”Sr” resp ”Jr” (när de undertecknar papper etc) utan bara omvärlden?

När det gäller Barack Obama ser jag nu på Wikipedia att han där benämns ”Barack Obama II” och hans far ”Barack Obama, Sr”.

Obamavalpen
Resultatet av gårdagens omröstning innebär att rasen Gråhund inte går vidare. Till dagens omröstning återstår alltså följande raser:

Klicka här för att rösta. Läs mer om omröstningen den 10 november. Ett rykte från Amerika gör gällande att Obama avser att välja en blandrashund för att undanröja riskerna för att deras val skulle favorisera en enda ras. Om ryktet visar sig vara sant kommer vår omröstning att avblåsas.

Lördag den 15 november 2008: När tillhör man ungdomen?
Ja, att jag skulle räknas som ungdom inbillar jag mig inte. Även om det ibland verkar som om gränserna mellan ungdom, vuxna, medelålders och äldre hela tiden förskjuts uppåt. Med det menar jag att även medlemmar i SPF och liknande organisationer benämner sina vänner som ”killar och tjejer”. Vilket jag tycker låter fånigt.

(Den enda gränsen som går åt andra hållet är väl gränsen mellan barn och ungdom). (Och min moster Majken benämner fortfarande Margaretha och mig som ”ungdomarna”).

Själv började jag nog känna mig som vuxen, dvs ha lämnat ungdomen, när jag hade gjort lumpen. Även om jag var en mycket omogen vuxen. Kanske var det mer att jag ville vara vuxen. Idag verkar det som att ungdomarna inte känner samma behov av att vara vuxen.

Nu har jag emellertid insett att Margarethas och mina barn inte längre är ungdomar. Och eftersom de alla redan har fyllt trettio så tycker jag att det är ganska naturligt. Men det var inte den faktiska åldern som fick mig att inse det utan något helt annat. Nämligen att de inte alltid svarar i mobiltelefon när jag ringer. Det kan ju i och för sig bero på att de inte har lust att prata med mig. Men jag har insett att det ibland helt enkelt beror på att de ”inte är uppkopplade”, dvs de har inte mobilen med sig eller påslagen.

Och det är väl där som gränsen idag går för vem som tillhör ungdomen. Är man inte anträffbar via mobil tjugofyra timmar om dygnet, ja då har man passerat det stadium i livet då man räknas till ungdomarna!

Obamavalpen
Resultatet av gårdagens omröstning innebär att rasen Papillon inte går vidare. Till dagens omröstning återstår alltså följande raser:

Klicka här för att rösta. Läs mer om omröstningen den 10 november.

Fredag den 14 november 2008: Madeira
På vägen hem från tandläkaren (ja, egentligen från tandhygienisten, och ska jag vara ärlig så hade jag glömt bort att jag skulle dit, 14:04 ringde hon och frågade om jag glömt bort det. Ja, dj-----r, svarade jag, och var där fem minuter senare. Ibland är det tur att man bor centralt) gick jag vändan via Systembolaget för att köpa en box rödvin. Det tycker jag att jag kan vara värd efter ett besök där. Ja, det var inte alls obehagligt denna gång, bara lite tillsyn och jag fick till och med nästan beröm för att jag petat mellan tänderna ordentligt. (Med ”nästan beröm” menas att jag inte fick den där bekymrade blicken och uppmaningen att vara mer skötsam med borstning och petning).

Vid Stora Torget mötte jag Z, en fd arbetskamrat, han är numera liksom jag pensionär. Vi stannade och pratade en stund, han var annars på väg att placera ut affischer för Falu Jazzklubb. Men berättade att han snart skulle ge sig iväg på en semesterresa till Madeira. Och att han för ett tag sedan hade träffat en annan gemensam fd arbetskamrat som tydligen skulle komma att vara där veckan innan. Det var nästan så att de skulle byta plats med varandra i planet.

På det viset kom jag att tänka på att olika resmål tydligen lockar olika grupper av resenärer. Madeira har, om jag förstått det rätt, en stämpel av pensionärsparadis. Varför vet jag inte, jag har visserligen inte varit där själv men av positiva omdömen jag har hört borde det vara trevligt även för yngre personer.

Själv har jag ”stämplat” Norge som mitt eget pensionärsresmål. Eller rättare sagt mitt resmål när jag blir äldre pensionär. Jag var där i tjugoårsåldern och förvånades av de vackra vyerna (och sedan några gånger i tjänsten) men vet att det säkert finns väldigt mycket mer att se där – och att se om. För Norge är ju fantastiskt vackert. (När jag var där körde jag uppför Trollstigsveien i en VW1200 årsmodell 1954. Sedan stannade vi och såg på utsikten över Geirangerfjorden. När jag startade bilen igen märkte jag att ingen hände trots att jag trampade bromspedalen i botten. Vad göra? Jag sa, inget, bet ihop munnen, la  in ettans växel och reglerade farten med handbromsen. Roligt var det inte! men vi kom ner hela.).

Men hittills har Margaretha och jag sagt att ”Norge finns ju kvar, det kan vi se senare när vi inte orkar resa så långt bort”. Och vi behåller nog det resonemanget ett tag till.

Fast ibland undrar jag om inte många reser onödigt långt bort bara för att det ska vara långt. Sedan Sagan om Ringen blev film på Nya Zeeland har det ju blivit väldigt populärt (speciellt bland ungdomar) att resa dit, trots (eller på grund av?) avståndet. Och när de kommer tillbaks berättar de lyriskt om hur vackert det var där. ”Ungefär som i Norge” har jag hört dem säga. Och då bestämde vi oss för att inte åka till Nya Zeeland, om det är ungefär som i Norge så är det ju vettigare att åka till Norge. Så förr eller senare blir det Norge igen.

Själv har jag alltid haft en dröm att få resa till Söderhavet. Den drömmen övertog jag från min far. För honom blev det Mallorca och Schweitz i stället för Söderhavet. Länge visste jag inte ens var Söderhavet låg, trodde nog att det var detsamma som Västindien. Men sedan förstod jag att det var öarna i Stilla Havet.

Jag har fortfarande kvar drömmen. I första hand handlar det om Cook-öarna, helst skulle jag vilja komma till Aitutaki.

Men det är väldigt långt bort, vilket innebär att det tar väldigt lång tid att åka dit och blir väldigt dyrt. Dessutom har har förstått att på många av öarna har man riktat in sig få ”få men villiga” turister, dvs villiga att betala mycket. Så villig är inte jag. Dessutom inser jag att den gamla sanningen om att det blir underbarare ju längre från Sverige som resmålet ligger, rimligen inte kan vara riktig. Sverige är ju inte världens utgångspunkt.

Så småningom: Norge – here we come!

Obamavalpen
Resultatet av gårdagens omröstning innebär att rasen Blodhund inte går vidare. Till dagens omröstning återstår alltså följande raser:

Klicka här för att rösta.

Torsdag den 13 november 2008: Varde ljus!*
Var nere i Västerås och köpte en TS-850S/AT idag. Fick då tillfälle att köra på nya väg 70 förbi Sala, i varje fall större delen av den, dvs mellan rv 70 norrut och rv 56 mot Västerås. Det kändes skönt och tryggt med en ordentlig väg.

Eftersom jag av SM5HSE fick närmare två timmars förnämlig instruktion i handhavande av apparaten var klockan redan fem på eftermiddagen när jag åter satte mig i bilen för att köra hem. Alltså mörkt. Nej, inte mörkt - kolsvart!

Novembermörker, molnigt, regn i luften (så att vindrutetorkarna fick gå intermittent och ibland kontinuerligt), ingen snö och mycket mötande trafik så att man fick köra på halvljus hela tiden. Det innebär att det är kolsvart, det enda man ser är mötande bilars lysen och lite av målningen på vägen. Då gäller det att "sikta rätt", dvs lagom mycket till höger om de mötande bilarnas lyktor. Och hoppas att det inte finns några cyklister eller gående på vägkanten.

Bilarna har i säkerhetsavseende blivit bättre under senare decennier. Säkerhetsbälten (med sk efterspänning), "mjuk" rattstång, kuddar som blåses upp lite överallt i bilen gör att effekterna av av olyckor blir mindre allvarliga. Skivbromsar, antisladdsystem och liknade gör att vi lättare kan undvika olyckor.

Men i ett avseende har det inte hänt mycket, belysningen. Det känner man när man varit ute och kört en novemberkväll som jag gjort idag. Jag hoppas att vi snart står inför en snabb utveckling. Om jag har förstått det rätt finns det "på gång" utrustning som ser i mörkret, dvs sådant som vi första gången läste om i samband med amerikanarnas Gulfkrig i början av 90-talet. Utrsustning som gjorde att jänkarna i sina kikare kunde se målen för sina attacker trots att det var mörkt. Sådant vill jag ha! Men antagligen dröjer det ett ganska stort antal år innan det är verklighet i vanliga bilar. Tills dess hoppas jag och längtar.

---
*) Första Mosebok 1:14-17: Och Gud sade: "Varde på himlens fäste ljus, som skilja dagen från natten, och vare de till tecken och till att utmärka särskilda tider, dagar och år och varde de på himmelens fäste till ljus som lysa över jorden." Och det skedde så. Gud gjorde de två stora ljusen, det större till att råda över dagen, och det mindre till att råda över natten, så och stjärnorna. Och Gud satte dem på himlens fäste att lysa över jorden och till att råda över dagen och över natten och till att skilja ljuset från mörkret. Och Gud såg, att det var gott.

Obamavalpen
Resultatet av gårdagens omröstning innebär att rasen Whippet inte går vidare. Till dagens omröstning återstår alltså följande raser:

Klicka här för att rösta.

Onsdag den 12 november 2008: 61 sorters tandkräm
Om jag har fattat ekonomerna rätt så skiljer de mellan två grundläggande olika ekonomiska teorier, planekonomi respektive marknadsekonomi.

I planekonomin räknar någon (förhoppningsvis klok) instans eller person ut hur stora mängder av olika produkter och tjänster som invånarna i landet behöver och lägger därefter ut beställningar till olika organisationer att producera den beställda mängden av just det beställda. Det låter ju väldigt effektivt, i teorin. Tyvärr har det ju visat sig att det bara är i teorin som det blir effektivt. I verkligheten väldigt inneffektivt.

Metoden tillämpades ju i Sovjetunionen och dess satellitstater och vi har väl alla förstått att det inte fungerade alls. Om det idag finns något land som tillämpar planekonomi vet jag inte, till och med det kommunistiska Kina har ju i väldigt hög utsträckning gått över till marknadsekonomi.

I marknadsekonomin räknar man helt enkelt med att marknaden ser till att vi får de varor som vi behöver (”behöver”?, nja som vi "vill ha" i varje fall) och att de genom konkurrens produceras på ett så effektivt sätt som möjligt. Visserligen verkar det som en mycket ”lössläppt” modell, men den fungerar ju för det mesta. Kanske kan man beskriva den på motsvarande sätt som demokratin, dvs som den minst dåliga metoden.

Även om ingen idag verkligen vill ifrågasätta marknadsekonomin kan man ibland bli lite undrande. När jag häromdagen var och handlade på ICA Maxi roade jag mig med att räkna hur många olika tandkrämssorter som fanns i butiken. Om jag inte räknade fel blev det 61 sorter. Frågan uppstår då omedelbart, har vi människor verkligen behov av att kunna välja mellan 61 olika sorters tandkräm?

Jag antar att en marknadsekonom svarar att eftersom det finns 61 sorter så finns det människor som vill ha alla dessa sorter, om det var en sort som ingen ville ha så skulle den bli kvar på hyllan och därmed inte tillverkas längre. Jag tror att det är för enkelt att säga så. Antagligen gör många precis som jag, dvs vi orkar inte välja utan tar en i raden. Och då blir det väl så att alla sorter köps av någon, utan att de egentligen villa ha just den sorten.

En organisation som verkligen har tagit marknadsekonomin på allvar är ”hela svenska folkets järnväg”, dvs SJ. Jag ifrågasätter om de inte har gått alltför långt i sin marknadsanpassning när den ene passageraren betalar 5 kr för sin biljett och den andre passageraren på samma tåg betalar 400 kr.

Obamavalpen
Resultatet av gårdagens omröstning innebär att rasen Mastiff inte går vidare. Till dagens omröstning återstår alltså följande raser:

Klicka här för att rösta.

Tisdag den 11 november: Vad sjunger de egentligen?
Att många av oss inte förstod vad det egentligen var som vi sjöng när vi som barn sjöng ”Tryggarékan” är väl inte så konstigt. Trots att vi sjöng på svenska.

Ännu mindre konstigt är det väl att vi inte alltid uppfattar vad det är som andra sångare sjunger om när vi lyssnar på en sång på ett annat språk (dvs i 99% av fallen engelska). Det är lätt att man försöker uppfatta orden och hitta en mening i dem. Ett exempel på det kom jag på igår när jag höll på med gårdagens nostalgilåt North to Alaska.

Den ingick ju i en gammal film med John Wayne som jag gillade väldigt mycket när jag såg den i tonåren. ”Burlesk komedi” i västernmiljö kanske den bör rubriceras. Som tur är har jag inte sett om den, det blir lätt så att man blir besviken när man efter många år ser om en filmfavorit. Tiden kan ha sprungit ifrån den.

När jag på Youtube letade efter en lämplig version av sången att lägga ut insåg jag att jag i snart femtio år hade missuppfattat refrängen. I en av versionerna (inte den som jag valde att lägga ut för jag hittade en annan med så fina bildillustrationer) hade man föredömligt nog lagt in texten. Jag trodde att man i refrängen sjöng

North to Alaska,
They're goin' North to Ruscisson

Där jag antog att Ruscisson var en av de guldgrävarstäder som så snabbt växte upp under ett par år. Jag hade ibland funderat över att ta fram en kartbok och ta reda på var i Alaska Ruscisson egentligen låg, men det hade aldrig blivit av. Och det gjorde ju inget för jag skulle inte ha hittat den.

För nu vet jag att vad de sjöng var följande

Way up north, (North To Alaska.)
Way up north, (North To Alaska.)
North to Alaska,
They're goin' North, the rush is on.

Alltså om man skulle ha översatt till svenska blir avslutningen alltså inte något namn på en stad som man var på väg till, utan ungefär “guldruschen pågår”.

Lite snopet…

Obamavalpen
Resultatet av gårdagens omröstning innebär att rasen Greyhound inte går vidare. Den fick inte en enda röst! Till dagens omröstning återstår alltså följande raser:

Klicka här för att rösta.

Måndag den 10 november 2008: Välj hundras!
Obamabarnen har tydligen fått löfte om en hundvalp om de accepterar att flytta till Vita Huset. Eller som kompensation för att de måste flytta, jag antar att de i själva verket knappast hade något val. Det är nog ingen ovanlig kompromiss när föräldrarna tvingar barn att flytta till en ny ort.

Det innebär att förutom finanskrisen och världsfreden står Obama inför ytterligare ett problem, nämligen att välja ras på hundvalpen. För att hjälpa dem drar vi därför igång en omröstning om vilken ras de bör välja.

Naturligtvis följer vi tidens trend. Det räcker inte med att rösta och se vilken ras som får flest röster. I stället listar vi tjugo populära raser varefter läsarna får rösta bort en ras om dagen, dvs den ras som under ett dygn fått minst antal röster, den strykes från listan. Vilket innebär att vi lagom till månadsskiftet ska ha fått fram den valda rasen.

Nu finns det ju mer än tjugo raser, ett stort antal har redan strukits av olika skäl. Ett sådant skäl är att det i namnet finns en geografisk anknytning vilket är olämpligt. Det får inte finnas någon misstanke om att presidentparet skulle tycka speciellt bra eller illa om någon geografisk region i världen. Sådana raser som därför strukits är till exempel afghan, jämthund, irländsk setter och sibirian husky.

Här är de raser som vi kan välja mellan:

Vill du läsa mer om de olika raserna går det bra att klicka på respektive ras så kommer du till respektive rasklubbs sida om just den rasen.

Klicka här för att skicka in din röstning om vilken ras som du tycker är lämpligast för dem så får vi se vilken som bör strykas den första omröstningsdagen.

Kom ihåg att detta inte enbart är en hjälp för Obamafamiljen, valet av hundras kommer att ha synnerligen stor ekonomisk betydelse för de uppfödare som föder upp den utvalda rasen, denna kommer med allra största säkerhet är öka enormt i popularitet, inte enbart i USA.

Observera att det inte är något krav att vara medlem i SPF Falubygden för att få rösta, detta är ju en angelägenhet för hela jordens befolkning.

Observera att i ett avseende är vi lite gammelmodiga: Det kostar varken 9:90 eller 3:40 att rösta, det är helt gratis!

Söndag den 9 november 2008: Larz-Kristerz
Dansband är väl inte min bästa musik, det erkänner jag gärna. Även om jag gärna kan tänka mig att dansa. Och tävlingar, där man slår ut ett lag i taget under ett antal veckor, oavsett om det handlar om körsång, isdans eller vad som helst annat, det tycker jag är ganska meningslöst.

Kanske beror det på mitt effektivitetskrav, dvs samma argument som gör att jag tycker att det är fånigt att en massa skidåkare (eller golfspelare eller andra) flyger jorden runt en hel säsong för att tävla mot varandra.

Trots det kunde jag inte låta bli att lyssna och titta på dansbanden i TV i lördags. Och fascineras av hur lokalpatriotismen och viljan att hylla en ”underdog” fortfarande i dessa globaliseringens tider får oss att engagera oss. För ”underdog” är väl vad man kan kalla Larz-Kristerz, dvs ett gäng som kommer från ingenstans och som verkligen inte ger sken av att vara kändisar. Även jag tyckte att det var roligt att de gick vidare – fast att gå så långt som till att ringa och rösta gjorde jag inte.

Det skulle vara intressant om någon psykolog skrev en doktorsavhandling om vårt agerande – jag är övertygad om att det har skrivits avhandlingar om mindre väsentliga saker.

Fast nu får jag väl på pälsen av någon från Älvdalen, som dels tycker att Larz-Kristerz verkligen är bäst och dels protesterar mot min beskrivning av Älvdalen som ”ingenstans”. Jag kommer ihåg ett minne från 90-talet när det var aktuellt att bygga om Dalgatan, dvs riksväg 70, genom Älvdalens kyrkby. En kvinna, som inte tyckte om planerna, berättade att hon brukade få besök av ett par från Tyskland en gång om året under ett stort antal år och att de brukade säga att ”det är så intressant att komma till Älvdalen för det ser likadant ut varje gång vi kommer”. Min tanke då var att det verkligen stämmer och att det nog är det enda som man kan säga om Älvdalens kyrkby. Men till skillnad från kvinnan uppfattade jag inte uttalandet som något särskilt positivt…

Fredag den 7 november 2008: James Bond
En ny Bond-film har kommit. Jag har inte sett den ännu. Men kommer sannolikt att göra det – det låter så på min fru Margaretha. Hur fåniga man än kan tycka att de är hör det ju nästan till att se dem. Och när gamla Bond-filmer går på TV kan jag knappt låta bli att titta. Fördelen är ju att det inte gör något om man bara ser en del av filmen, man vet ju handlingen i förväg. (Fast häromdagen såg jag Die another day och den har jag aldrig sett tidigare).

Däremot såg jag i veckan ett TV-program om inspelningen av den nya filmen. Hur de reste jorden runt och spelade in på olika platser (dock inte alltid de platser där filmen uppges utspela sig). Och kände att det skulle vara en upplevelse att vara med vid en inspelning. Ja, inte som James Bond men som en liten hantlangare i den stora staben, det måste ju finnas sådana också.

Det är ju ett antal skådespelare som har gestaltat Mr Bond genom åren. Det måste vara en stor sak för en skådespelare att få vara James Bond, han ”blir” väl det för resten av livet. Säkert är det drömrollen för många filmskådespelare, inte för att det behövs det yppersta av skådespeleri. I så fall är det väl Hamlet eller något liknande som det handlar om. Men det är ju så ohyggligt många människor som kommer att se filmen, det vet man i förväg. Och så får han säkert en förfärlig massa pengar.

Fast kanske är det en fara också. Som jag sa, han kommer att ”bli” James Bond och kanske får svårt att få andra roller. Sean Connery lyckades ju att fortsätta att spela in andra filmer efter Bond.

Men hur är det med Pierce Brosnan. I går kväll såg jag honom på TV – han gjorde reklam för skönhetsmedel för män. Jag vet inte hur skådespelare värderar olika jobb. Men om jag vore skådespelare är jag säker på att jag skulle värdera att göra reklam för hårschampo och hudvårdsprodukter som det allra lägst stående. Det som man tillgriper när man är i yttersta behov av pengar.

Är det så att Mr Brosnan har svårt att få filmroller? För det måste väl vara en akut och stor brist på pengar som har fått honom att ta det jobbet. Eller?

Torsdag den 6 november: Rattmuff på!
Nejdå, det var nog 40 år sedan jag hade en rattmuff i bilen.

(Men jag hade faktiskt en sådan i min första bil, VW 1200 årsmodell 1954, köpt 1962. Den hade dessutom en modern finess, vindrutespolare. Bestående av en liten plastflaska som hängde i en plaststlang under instrumentbrädan. Man fick med handen krama om flaskan när man ville spruta. På slutet parkerade jag alltid i en nerförsbacke så att jag ensam kunde springa igång bilen eftersom jag inte ansåg att jag hade råd med ett nytt batteri).

Men vinterdäcken kom på idag. Skönt att ha det gjort. Fast numera är jag så bekväm så jag kör bort till Olles Däck och låter dem plocka fram mina däck som ligger där för sommarförvaring.

Ibland har jag funderat över varför ingen (av de båda svenska biltillverkarna till exempel, att Fiat skulle komma på tanken är väl lite väl långsökt) ännu har kommit på att erbjuda en eluppvärmd ratt. Kan man värma stolarna och bakrutan med elslingor borde det väl gå även med ratten.

Det känns lite trist att sätta på vinterdäcken. Tryggt men trist. Det är mycket trevligare att sätta på sommardäcken. På motsvarande sätt som det är mycket roligare att sätta båten i sjön på våren än att ta upp den på hösten.

Men dagens väder var ju typiskt och passande för operationen. Grått, mörkt och trist. Visserligen har vi ju haft ganska bra höstväder med förhållandevis lite gråtunga regniga dagar och ganska mycket klara soldagar. Men en sådan här dag blir det lätt att man deppar lite och inser att nu blir det säkert likadant ända till jul och nyår…

Då gäller det att kunna drömma sig bort och tänka på mer varma och soliga latituder. Min egen drömbild som jag har i bakhuvudet, klar att plocka fram vid behov, ser ut så här:

Bilden är från Koh Jum, ett litet paradis för den som vill dra sig tillbaks från alla överfyllda turiststränder. Det som skymtar som en skugga vid horisonten är Phi Phi, proppfyllt med turister. Javisst är det turister även på Koh Jum. Om jag går ner i vattnet och badar och tittar till vänster längst stranden ser jag 500 meter bort, där badar en person, ser jag till höger ser jag 300 meter, där badar två personer. Det är sådana minnen som behövs sådana här dagar.

Nu drar jag ner persiennerna!

Onsdag den 5 november 2005: Stora Torget
När jag för någon vecka sedan gick förbi Stora Torget (det gör jag nog nästan varje dag) såg jag till min glädje att byggnadsställningarna vid  Falan-gallerian hade tagits ner och huset hade fått en helt ny färg. Jag blev så glad  att jag omeddelbart gick hem och skickade e-post till fastighetsägaren och tackade för att de hade gett Stora Torget ett ”lyft”.

När man brukar kritisera Faluns styrande för de förändringar som staden gick igenom på 1960-talet brukar man först visa fotografier på EPA/Tempo/Åhlénshuset och på Domus-huset (numera Bergströms galleria). Då behöver man inte visa några ”före-efter-bilder”, de nya husen är ju så frånstötande i sig att man inte behöver göra några jämförelser. Dessutom har jag förstått att det huvudsakligen var gamla och uttjänta ruckel som stod där tidigare.

Därefter brukar man visa en bild på Stora Torgets västra sida, först de tidigare husen och sedan de nya, dvs Stadshuset och Falan-gallerian. Jag vet inte hur funktionella de tidigare husen var (de var rivna redan när jag flyttade till Falun 1979), kanske var det lite si och så med det. Men de bidrog till en mer omväxlande och ”levande” inramning av torget än vad deras efterföljare har gjort under ett antal decennier. Speciellt var det Falan-gallerian med sina betongelement med frilagd ballast som såg trist och inte "stadsmässig" ut.

Men med den nya färgen på Falan-gallerian tycker jag att helt plötsligt ser hela den västra inramningen av Stora Torget riktigt fin ut. Visserligen ser man fortfarande att Falan-gallerian består av samma betongelement som tidigare men genom att måla dem ger det ett helt annat intryck.

För några dagar sedan läste jag en insändare i FK där någon tyckte att det var ”fel” nyans på färgen som man hade målat med, att del mer borde ha liknat Rådhusets. Om färger och nyanser kan vi väl alla ha vår egen uppfattning, det enda man vet är att vi aldrig kommer att tycka helt lika. I stället för att klaga på ”fel” nyans tycker jag att vi ska ge fastighetsägaren en eloge för att ha lagt ner pengar på att göra stadsbilden vackrare.

PS Dessutom var det roligt att Obama vann presidentvalet.

Tisdag den 4 november 2008: Presidentval.
Idag är det alltså den stora dagen i USA. Dagen för presidentvalet. I över ett och ett halvt år har de båda kandidaterna slitit och kämpat, rest runt för att övertyga om att de är lämpligast. Snart vet den ene att han kan ta en välbehövlig semester. Det borde kännas skönt för honom. Fast det tror jag inte att det gör.

Men den andre, han som vinner och får flytta in i Vita Huset och ta över allt ansvaret, hur känner han? Antagligen segerns sötma, glädje och stolthet. Fast jag förstår inte varför. Jo, naturligtvis förstår jag att om man så länge har kämpat för att bli president så är det en stor glädje att ha lyckats.

Det jag inte förstår är varför någon vill bli president i USA. Speciellt just nu. Att ta ansvaret för alla problem, inte bara i det egna landet utan även det som sker runt om på jorden, oavsett om det sker genom USA:s ingripande eller inte. Vad är det som får människor att frivilligt ta på sig detta ansvar?

Ett svar kan ju vara att de verkligen känner sitt ansvar för landet (och jordklotet) och vet/tror att ingen annan kan göra jobbet lika bra som de. Och därför frivilligt åtar sig det som jag anser vara ett omöjligt jobb. Kan det finnas människor som dels är så självuppoffrande och dels så inbilska att de tror att de är bäst? Knappast.

Ett annat svar kan vara det vanliga, dvs det som styr många av oss, vi vill tjäna mer pengar. Ja, även om själva presidentposten kanske inte är så välavlönad så är det sannolikt så att ”bi-inkomster” efteråt gör att vederbörande har sin försörjning väl tryggad för resten av livet. Men de personer som kandiderar brukar ju redan innan vara så framgångsrika att de rimligen har ”tillräckligt” med pengar för att leva gott.

Återstår då svaret ”makt”. Det tycker nog många av oss är trevligt att ha. Dessutom sägs det att ”makt är sexigt”, dvs att kvinnor älskar män med makt. Vilket i sin tur innebär att män med makt har lätt att få kvinnor. (Om det även gäller motsvarande på det andra hållet, dvs att män älskar kvinnor med makt, har jag aldrig hört talas om. De som påstod att ”makt är sexigt” levde nog i en värld där det bara är män som har makt).

Fast för mig låter det lite som ”overkill” att sträva efter att bli president för att kunna få attraktiva kvinnor.

Kan någon ge ett rimligt svar på frågan ”Varför vill man bli president?” Jag antyder inte att det är något "fel" på kandidaterna. Jag förstår dem bara inte.

Måndag den 3 november 2008: Salaproppen är borta!
Äntligen! Så är det säkert många som säger idag. Trafikanter i allmänhet, regionala och lokala politiker, turismföreträdare, turister, företagare och allmänhet.

Hur många år man har pratat om och klagat över Salaproppen, den dåliga vägsträckan norr om (och genom) Sala, det vet jag inte. I varje fall under hela den tid som jag bott här i Falun, dvs sedan 1979. Men nu är den borta. Det känns skönt för alla.

Att vägen byggstartades när den gjorde det och att den nu är färdig beror ju på att ett antal kommuner i Dalarna gick in och "förskotterade" pengar för byggstarten, dvs lånade ut ett visst belopp till staten/Vägverket utan ränta. Formellt innebar det att byggstarten kunde ske ett år tidigare än annars, dvs att byggstarten utan förskottering skulle ha skett ett år senare. Ett år mer eller mindre kan tyckas vara en bagatell, så länge som man har väntat på vägen. Men jag vet att så länge ett vägbygge inte har startat så kan det hända saker som gör att byggstarten senareläggs ytterligare. Ett år kunde mycket väl ha blivit flera år. Har man tagit det första spadtaget, då vet man att det kommer att genomföras utan avbrott. Så den förskotteringen var guld värd för Dalarna.

Egentligen är ju inte hela vägen färdig. Från början var det meningen att förbifarten skulle se ut som en stor metkrok. Men före byggstart skars biten mellan enköpingsvägen och uppsalavägen bort från projektet. Vilket sannolikt innebär att trafik emellan Dalarna och Uppsala inte kommer att gå på den nya förbifarten utan fortsätta att gå genom Sala. I sin tur innebär väl det att de som tidigare åkte till Stockholm via Sala-Uppsala inte längre kommer att göra det utan välja vägen via Enköping. Fast det kanske var ett riktigt beslut, trafiken på den delsträckan kanske inte skulle blivit så stor.

Någon har ifrågasatt om inte denna stora vägsatsning är onödig med tanke på den "nya" förbindelsen via Gävle sedan E4 Uppsala-Mehedeby har färdigställts? Svaret är enligt min uppfattning ett klart NEJ - inte alls. Rv 70 kommer även fortsättningsvis att vara pulsådern för huvuddelen av Dalarnas trafik mot Stockholm och Mälardalen, framför allt för södra Dalarna, Borlänge, Gagnef, Leksand och hela Västerdalarna även om vägen via Gävle har blivit ett mycket attraktivt alternativ för Falun, Rättvik med flera delar. Satsningen på Rv 70 Förbi Sala är helt rätt och ett synnerligeh viktig för Dalarna.

Men även när Rv 70 Förbi Sala är färdig och öppnad för trafik kommer olika delar av Rv 70, såväl i Västmanlands som i Dalarnas län, att vara belastade över sin standard. Den avlastning som kan erhållas genom att trafik från delar av Dalarna i stället väljer att åka över Gävle kommer att ha positiva trafiksäkerhetseffekter för trafiken på Rv 70.

Nu väntar vi falubor på att Rv 80 vid Hofors ska åtgärdas. Så får vi inte heller glömma att Dalarna behöver bra järnvägsförbindelser med Stockholm och Arlanda.

Söndag den 2 november 2008: Snart presidentval.
Det är bara några dagar kvar till presidentvalet i USA, vilket tilldrar sig stor uppmärksamhet i svenska massmedia. Inte så konstigt kanske med hänsyn till vilken betydelse som allting i USA har för vår vardag, oavsett om vi pratar om filmer, TV-såpor eller ekonomi.

Det är två saker som förundrar mig lite.

Det ena är att en överväldigande majoritet av svenskarna, enligt i massmedia publicerade opinionsundersökningar, skulle välja Obama om de fick välja, eller i varje fall anser att han skulle bli bäst som president. Det är inte att de väljer Obama som förvånar mig (jag tycker själv likadant) utan att de har en bestämd uppfattning. Jag tror att de flesta svenska (precis som jag) inte speciellt väl har studerat eller satt sig in i vad de olika kandidaterna egentligen står för, vad de har för ideologi och vad de vill göra. De flesta har nog (som jag) bara lyssnat på vad som framförs i massmedia – och där har vi delgetts en positiv bild av Obama. Sannolikt är det så att massmedia har en väldigt stor makt över vårt tyckande.

Kanske borde man vara mer påläst - läs här. Fast jag får ju ändå inte rösta...

Det andra är hur amerikaner beter sig i valsammanhang. Vi får dag efter dag se hur de olika kandidaterna samlar enorma skaror (sannolikt av anhängare) som lyssnar på dem i ort efter ort när de åker landet runt för att påverka väljarna i ”viktiga stater”. Enorma skaror av anhängare som viftar med plakat, jublar och skriker.

Så tänker jag på hur det går till på svenska valmöten inför våra riksdagsval. Javisst, riksdagsval och presidentval kanske inte ska jämställas. Men vi har ju ingen president att välja utan en kung. Och han väljs ju inte numera sedan Gustaf Eriksson gjorde om Sverige från ett rike där man valde kung till ett där kronan ärvs – även om vi valde en ny tronarvinge för ungefär två hundra år sedan.

Men riksdagsvalet är väl det närmaste som vi kan jämföra presidentvalet i Amerika med. Om Reinfeldt eller Sahlin kommer och talar på Stora Torget i Falun en kväll eller under en lunchrast så stannar kanske något hundratal personer och lyssnar på dem, under tystnad. Inte är det någon som  skriker och tjoar och jublar inte.

Vad är det som gör att vi svenskar beter oss så annorlunda än amerikanarna? Vi tror ju att vi är så lika dem.

En tredje sak som jag funderat på: Amerikanarna anser tydligen att det är en stor merit för McCain att han satt fem år som krigsfånge. Jag förstår inte vad det skulle vara för merit. För det första var det väl sannolikt inte frivilligt (i så fall heter det ju desertering) och för det andra – vad kan det ha gett för kompetens när det gäller att leda landet i en krissituation?

Lördag den 1 november 2008: Snö….!
Vit snö på marken, vindstilla, strålande solsken från en klar himmel och någon grad kallt. Visst är det härligt. Har redan varit ute på en promenad, ska strax ta en till.

Fast i går var det inte lika härligt. Snöglopp med kraftig blåst, snön som föll i sidled, helmulet, grått och trist. Jag sa till Margaretha, min fru, att nu går jag till systemet och köper en flaska rödvin till kvällen.

Så blev det lite fest inomhus trots det gråtrista vädret, fläskfilé med champinjoner i gräddsås och ett gott rött vin. Mums smakade det, med tända ljus. Vi tittade inte ut, det var ju för övrigt helsvart ute på kvällen.

När det gäller min matlagning så håller jag mig till enkla rätter som fläskfilé och revbensspjäll i ugn (att det är enkelt behöver inte betyda att det inte är jättegott, det är inte säkert att det blir godare för att det är svårt!), svårare saker som pannbiffar etc överlåter jag till Margaretha. Men hon brukar kalla på mig när det ska kryddas, hon påstår att jag är bättre på det. Sanningen är väl att jag är mer ”djärv” och oförsiktig.

När det gäller matlagning har jag inte samlat på mig någon större mängd vidsomsord att förmedla till kommande generationer, egentligen bara två:

• Om du funderar på om du ska krydda mer eller inte, krydda mer. Blir det ”för mycket” kryddor så går det bra att säga till matgästerna att ”det här är ett orientaliskt recept” så accepterar de att det smakar starkt och tycker att det är spännande.
• Om du funderar på om du ska salta mer eller inte, salta inte mer. Blir det ”för mycket” salt hjälper det inte med vad du säger, det smakar ändå vedervärdigt.

Fast det här med snö. Egentligen är det väl ingen mening att det kommer snö så tidigt, i månadsskiftet oktober/november och innan det har hunnit bli riktig tjäle i marken. Det försvinner väl om några dagar och då blir det bara slask och trist igen…(säger dagens pessimist).

Till oktober månads blogg